Briard Rasinformation
En av Europas äldsta raser
Under första och andra världskrigen användes briarden av den franska armén som ammunitionsbärare och i Röda Kors-tjänst. Med hjälp av sin utomordentliga hörsel och sin goda näsa spårade den lätt upp sårade soldater och visade sjukvårdare till dem. Det har sagts att varje sårad soldat som påträffades av en briard fick hjälp.
Det finns givetvis många legender om denna urgamla ras. För att belysa briardens mod, lojalitet och intelligens berättas:
På 1300-talet i en liten fransk by vid namn Montidier blev greve de Montidiers son mördad. Hans hund tog till sin uppgift att spåra upp och förfölja sin husses baneman, en man vid namn Macair. Mannen hittades men innan han blev dömd för sitt brott befallde konungen att en duell skulle utkämpas mellan mannen och hunden. Hunden vars beskrivning i allt överensstämde med en briard, avgick som segrare. Mannen gav upp, erkände sitt brott och blev halshuggen.”
Denna händelse utspelades på ön Notre Dame år 1371. Till minne av hunden hjältedåd skänktes en sköld till kyrkan i Montidier, föreställande huvudet av en briard och den placerades i kyrktornet. Tyvärr bombades kyrkan under första världskriget och skölden förstördes. Hunden blev emellertid känd som Aubryhunden (chien d´Aubry) och man kan lätt förstå hur detta namn sedermera ändrades till chien berger de brie.
Mot sin familj är briarden lojal och trogen, med utpräglad revirinstinkt. Det har det positiva med sig att en briard sällan försöker springa hemifrån; det är en "stanna hemma"-hund tack vare vallningsinstinkten.
Allmänt anses att briard hör till de hundraser som mognar sent i livet. Det kräver lite extra tålamod och en viss envishet med fostran de första åren.
Vallar som ett "levande stängsel"
Arbetande briarder använder en teknik som kan beskrivas som ett "levande stängsel". Arbetssättet har utvecklats i Frankrike och Tyskland där betena är relativt små och hjordarna därför måste flyttas ofta. Tekniken innebär i korthet att fåraherden går i täten med ledarfåret, medan hunden eller hundarna har till uppgift att bevaka sidorna och slutet av hjorden. Hunden rör sig upp och ner i utkanten av hjorden och "rapporterar" till fåraherden mellan varven. Den fungerar som ett levande stängsel. Jämför det med border collie, som utvecklats på de brittiska öarna för att samla ihop och driva fåren från ett stort betesområde mot en väntande herde. Detta hindrar inte att briarden kan användas i vallningstävlingar på samma villkor som, border collie och andra vallhundar.
Briarden, eller med dess franska namn ”chien berger de brie” är en fransk vall- och vakthund vars historia kan spåras tillbaka till 700-talet. Briarden finns avbildad på gobelänger från Karl den Stores tid och Napoleon hade briarder med sig som vakthundar i Egypten.
Rasen har sedan mycket lång tid tillbaka använts som vallare och försvarare av får- och boskapshjordar i Frankrike. Genom sin storlek och styrka var den väl rustad att ta upp kampen med såväl vargar som andra inkräktare även tvåbenta. Till utbredd nytta kom briarden efter franska revolutionen på 1700-talet, då de grevliga domänerna delades upp i små oinhägnade jordstycken. Briarden har en mycket utvecklad revirinstinkt och förmåga att hålla sin hjord samlad. Denna instinkt, som fortfarande finns kvar gör briarden till en följsam stanna-hemma-hund.
Under första och andra världskrigen användes briarden av den franska armén som ammunitionsbärare och i Röda Kors-tjänst. Med hjälp av sin utomordentliga hörsel och sin goda näsa spårade den lätt upp sårade soldater och visade sjukvårdare till dem. Det har sagts att varje sårad soldat som påträffades av en briard fick hjälp.
Det finns givetvis många legender om denna urgamla ras. För att belysa briardens mod, lojalitet och intelligens berättas:
På 1300-talet i en liten fransk by vid namn Montidier blev greve de Montidiers son mördad. Hans hund tog till sin uppgift att spåra upp och förfölja sin husses baneman, en man vid namn Macair. Mannen hittades men innan han blev dömd för sitt brott befallde konungen att en duell skulle utkämpas mellan mannen och hunden. Hunden vars beskrivning i allt överensstämde med en briard, avgick som segrare. Mannen gav upp, erkände sitt brott och blev halshuggen.”
Denna händelse utspelades på ön Notre Dame år 1371. Till minne av hunden hjältedåd skänktes en sköld till kyrkan i Montidier, föreställande huvudet av en briard och den placerades i kyrktornet. Tyvärr bombades kyrkan under första världskriget och skölden förstördes. Hunden blev emellertid känd som Aubryhunden (chien d´Aubry) och man kan lätt förstå hur detta namn sedermera ändrades till chien berger de brie.
Under de båda världskrigen blev briarderna mycket älskade och uppskattade av soldaterna. En del av hundarna omkom under krigen, andra följde med krigsveteraner till olika delar av världen när kriget var över. Av den anledningen har många briarder kommit till USA och där utvecklats till en mycket populär och uppskattad ras. Den första briarden registrerades där 1922 och bara några år senare bildades The Briard Club of America. Till England kom de första 1968 och till Sverige anlände de första briarderna redan ett par år tidigare.
Aktiv, lojal och intelligent
Briarden är en aktiv och livlig hund som behöver få utlopp för sin energi för att må bra. Det får den bland annat genom att träna och eventuellt tävla i lydnad, spår, sök och/eller rapport, arbeta som bevakningshund eller i räddningstjänst, eller på annat sätt få använda både huvud och kropp. Briarden är absolut ingen "soffpotatis".
Mot sin familj är briarden lojal och trogen, med utpräglad revirinstinkt. Det har det positiva med sig att en briard sällan försöker springa hemifrån; det är en "stanna hemma"-hund tack vare vallningsinstinkten.
Allmänt anses att briard hör till de hundraser som mognar sent i livet. Det kräver lite extra tålamod och en viss envishet med fostran de första åren.
Vallar som ett "levande stängsel"
Arbetande briarder använder en teknik som kan beskrivas som ett "levande stängsel". Arbetssättet har utvecklats i Frankrike och Tyskland där betena är relativt små och hjordarna därför måste flyttas ofta. Tekniken innebär i korthet att fåraherden går i täten med ledarfåret, medan hunden eller hundarna har till uppgift att bevaka sidorna och slutet av hjorden. Hunden rör sig upp och ner i utkanten av hjorden och "rapporterar" till fåraherden mellan varven. Den fungerar som ett levande stängsel. Jämför det med border collie, som utvecklats på de brittiska öarna för att samla ihop och driva fåren från ett stort betesområde mot en väntande herde. Detta hindrar inte att briarden kan användas i vallningstävlingar på samma villkor som, border collie och andra vallhundar.
Enklare pälsvård än vad man tror
"Är det inte jobbigt med pälsen?" är en av de vanligaste frågorna till briardägare. Sanningen är: Inte särskilt. Pälsen ska varken klippas eller trimmas. När den är bra är den tät och torr, typ "gethår" och minst 7 cm lång. Det är lite besvärligt när valpullen lossnar, men sedan räcker det med en ordentlig borstning en gång i veckan. Briarden fäller inte hår, utan man borstar och kammar bort dött hår. Det jobbigaste är kanske att briardens långa hår ibland tovar ihop sig - bakom öronen, mellan klorna och i ljumskarna. Tovorna håller man enklast efter genom att reda ut dom så fort man upptäcker dom, helst dagligen. En briard med bra pälskvalitet klarar sig med schamponeringsbad några gånger per år.
Färgvarianter
Briarden kommer i några olika färgvarianter. En del av färgerna liknar varandra, såsom en del svartfödda grå och blå briarder, men det finns en del skillnader även här. Skillnaden mellan svarta briarder och svartfödda grå är lite mer flytande då de kommer i en skiftande gråskala, där det egentligen bara beror på hur gråa de blir innan de räknas som Grå istället för just Svart. Samtliga färger kan ni se nedan.